¨Grundbetydelsen av termen ’¨eklekticism¨: en eklektiker är en person som varken  försöker utarbeta en egen filosofi eller vill ansluta  sig till någon bestämd riktning, utan i stället väljer åsikter från olika skolbildningar, riktningar och system i enlighet med de olika ståndpunkter som han tycker är rimliga. Det utmärkande för de flesta eklektiska psykoterapeuter är således att  de kombinerar teorier och metoder från olika riktningar, i syfte att hitta något som passar den speciella patient som de arbetar med¨ (Lundh, L-G & Eriksson, B. Psykoterapins Skolbildningar, 1994, sid 162)

Eklekticism utmärks alltså av teoretisk och praktisk öppenhet och villighet att ta till sig insikter och kunskaper från olika terapitraditioner och kunskapsområden.

Eklektiker används dock ofta i en negativ och nedsättande mening om personer som sätter ihop något utan enhetligt synsätt och utan enhetlig filosofi, en röra av terapeutiska tekniker och terapier som han experimenterar med och använder på ett slumpmässigt  och osystematiskt sätt.

En systematisk eklekticism innebär (till skillnad från ovanstående osystematiska eklekticism) att terapeuten, ofta efter många år av arbete, lär sig att behärska en mångfald olika psykoterapeutiska arbetssätt och teorier. Denna kunskap kombineras sedan med klinisk erfarenhet och resultat från forskning.

Detta brukar också kallas psykoterapeutisk integration och många som arbetar utifrån denna bakgrund beskriver sin terapi som integrativ psykoterapi.