Alkoholism som sjukdom

Den grundsyn man har, när man försöker hjälpa alkoholberoende, blir avgörande för vilket resultat man kan nå i strävan att bryta beroendet. I flera professionella grupper (t ex bland socialarbetare, psykoterapeuter, psykologer) har det varit vanligt att betrakta alkoholberoendet (alkoholismen) som ett symptom på bakomliggande problem - störningar i barndomen, depression, svårigheter i sociala kontakter. Man har velat finna en yttre orsak till beroendet, och sedan har man försökt att med terapi undanröja den förmodade "orsaken".

I vissa grupper ville man också se beroendet som ett uttryck för en karaktärssvaghet. Inriktningen av behandlingsarbetet låg därför inte på beroendet i sig utan på de bakomliggande faktorer som man trodde sig kunna spåra.

Den förste som på allvar definierade alkoholismen som en sjukdom, var den amerikanske läkaren Jellinek på 1940-talet. Han syn stämde också överrens med den som var grunden för synsättet inom stödgruppen AA (Anonyma Alkoholister), som hade fått sin inspiration från läkaren Silkworth.

Alkoholism (alkoholberoende) måste ses som ett primärt problem i sig, inte som ett symptom på något annat. För att komma tillrätta med beroendet krävs insatser som inriktas direkt på detta och som inte har sin fokus på antagna bakomliggande förhållanden.

Alkoholberoende är en behandlingsbar sjukdom.

 

Vad är en sjukdom?

När man definierar något som en sjukdom, har man vissa allmänna förutsättningar som måste vara uppfyllda:

  • det ska finnas tydliga symptom som går att återfinna hos alla med sjukdomen
  • det bör finnas fysiska markörer som kan spåras med laboratorieprover
  • det ska finnas ett klart sjukdomsförlopp - olika stadier, sjukdomsutveckling, prognos
  • man bör kunna ange den direkta fysiska orsaken till sjukdomen.

Den sista punkten saknas vid flera tillstånd, som trots detta betraktas som sjukdomar - forskningen kanske så småningom kan få en klarare bild av orsakssammanhanget i dessa fall, men frånvaron av direkta fysiska orsaker blir ändå inte avgörande för definitionen.

När det gäller alkoholism, saknas än så länge den klart angivna fysiska orsaken, även om forskningen påvisat vissa tänkbara ämnen och mekanismer som skulle kunna ligga bakom.

Däremot uppfyller alkoholismen de tre första villkoren för en sjukdomsdefinition.

Det finns forskare som hävdar, att det skulle vara till skada för behandlingsarbetet, att man kallar alkoholismen för en sjukdom, eftersom de beroende då skulle se en ursäkt för att fortsätta i sitt beroende ("jag är sjuk, så därför kan jag inte göra något åt det").

Dessa forskare är undantagslöst rena teoretiker utan egna erfarenheter av behandlingsarbete. de som aktivt arbetar med behandling vet, att det är raka motsatsen som inträffar: de beroende får lättare att ta emot behandling, när de vet, att de har en sjukdom.

Sjukdomens karaktär

Alkoholismen är en primär sjukdom som är kronisk, dvs det finns ingen behandling som kan förvandla en alkoholist (=en person som fått diagnosen alkoholberoende) till en måttlighetsbrukare. Dess utvecklingsförlopp är klart fastlagt:

om alkoholintaget inte upphör, förvärras sjukdomen, och den leder till för tidig död.

Man kan inte bota alkoholisten, men man kan genom behandling lära den alkoholberoende att leva med sjukdomen genom att vänja sig vid total avhållsamhet från alkohol (ungefär som en allergiker måste göra med de ämnen som framkallar allergin).

Detta synsätt ifrågasätts av en del forskare, som menar sig ha bevis för spontan läkning och för möjligheten för en alkoholberoende att återgå till måttlighetsdrickande. De som är verksamma inom AA, NA och Minnesotamodellen säger sig inte kunna godta den uppfattningen, eftersom den enligt deras uppfattning motsägs av miljoner människors erfarenheter runtom i världen.

(Sidan uppdaterad 2014-12-19.)