Vad är skärmflygning

Vi på Skärmflyg Österlen har mer än 25 års efarenhet av skärmflygning, utbildning och tandemskärmflyg.

Skärmflyg Österlen har erfarna instruktörer med gedigen bakgrund inom sporten. Platsen vi valt är Österlen och Kåseberga av naturliga skäl då det är ett av  Sveriges bästa flygområde – vädersäkert och vackert.  Välkommen!

Skärmflygning (engelska Paragliding) är en flygsport där en flygskärm fotstartas och tar piloten ut i luften. Piloten sitter fastspänd i en sele under ett tygsegel. Med sig har piloten förutom flygskärm och sele också en räddningsskärm, en så kallad nödskärm, som vid nödsituation utlöses av piloten och som då fungerar som en vanlig fallskärm.

Ofta förväxlas skärmflygning med både fallskärmshoppning och hängflygning. Skärmflygning utvecklades från början ur fallskärmshoppning men de har i och med utvecklingen idag inte särskilt mycket gemensamt med varandra. En flygskärm strävar efter att hålla sig kvar i luften så länge som möjligt, medan en fallskärm används för att endast dämpa fallet mot marken. En flygskärm är konstruerad att likna en flygplansvinge med syftet att alstra lyftkraft.

Skärmflygning är en relativt ny form av flygning, som på allvar spred sig i slutet av 80- och i början av 90-talet. Dittills hade hängflyget stått ensamt vad gäller fotstartade, friflygande farkoster. Idag dominerar skärmflygning den fotstartade friflygsporten, mycket tack vare dess enkla natur, låga kostnader och tack vare att det varken krävs mycket tid eller ansträngning för att komma i luften. Det är det billigaste sättet att äga sin egen flygfarkost.

En gren inom skärmflyget är paramotor som innebär att piloten förutom flygskärmen dessutom kopplar på sig en ryggsäcksmotor med propeller. Detta möjliggör att start och landning samt flygning över huvud taget kan ske var som helst, utan några höjdskillnader att utgå ifrån.

Hela utrustningen får plats i en stor ryggsäck som man bär på ryggen. Vikten för en komplett utrustning är 15–25 kg men kan tack vare lättviktsmaterial hamna under 10 kg.

Utrustning som standard kan vara; flygskärm, sele, nödskärm, hjälm, kängor, variometer och flygradio. En komplett och ny utrustning som den beskriven ovan kostar mellan 30 000 och 40 000 kronor (2017).

För att få flyga skärm i Sverige krävs att man har licens. Licens fås efter utbildning vid godkänd flygskola. Vid gynnsamma förhållanden tar kursen en vecka och mynnar då ut i en Studentlicens med behörighet att utföra backglidningar. De tre behörigheter som tas inom Studentlicensen är; Berg, Vinsch och Hang. Därefter kommer licensen Pilot 1, efter det fortsätter man att samla flygerfarenhet och kan på så vis börja arbeta sig mot högre licensgrader. Skärmflygning är en risksport och kan liknas vid sportdykning. Att köpa utrustning och lära sig flyga själv kan medföra både allvarliga skador eller dödsfall. Omdöme och respekt samt kunskap är det som avgör hur farlig sporten är för varje utövare.

Det finns olika miljöer och flygsätt att framföra flygskärmen på. De första flygen under kursen görs i en backe som är mindre än 100 meter hög och kallas för backglidningar. När man får behörigheten Berg så kan man starta från berg som är högre än 100 meter. Behörigheten Vinch gör det möjligt för piloten att flyga med hjälp av vinch, är vanligt förekommande där landskapet är flackt. Behörigheten Hang ger möjlighet att starta från lägre höjder utmed kuster där havsvindar med jämn ström blåser uppför kanterna och skapar ett lyftområde, det kallas hangflygning, ej att förväxlas med hängflygning.

I Sverige organiseras skärmflygning via Svenska skärmflygförbundet, SSFF.

Paramotor

En är en motor med propeller som bärs med en sele på ryggen, den används vid skärmflygning. För att få flyga i Sverige måste piloten ha utbildning och en licens från SSFF/Svenska Skärmflygsförbundet, och paramotor som ska besiktas vart femte år (gäller endast SSFF). Tidigare ansvarade Luftfartsverket för att godkänna och registrera sele och motor, men 2005 tog förbunden över.

Termen paramotor användes första gången 1980 av engelsmannen Mike Byrne, det populariserades i Frankrike under 1980-talet.

Paramotorflygare färdas ofta i en hastighet mellan 25 och 70 km/h. Från markhöjd upp till 6000 meter, även om de vanligaste höjderna är mellan 150 och 1000 meter. Sporten är mycket beroende av vädret då det bör vara optimala flygförhållanden för att man ska kunna färdas säkert. Från början användes samma vingar som vid skärmflygning men utvecklingen har gått alltmer mot vingar för motoriserad flygning. Reflexvingar har varit hett omdebatterat men allt fler tillverkare tillverkar nu vingar av denna typ. Fördelen med dessa vingar uppges vara bland annat mycket stabilare och tåligare mot turbulent luft gentemot traditionella vingar. Den första Reflexvingen kom ut på marknaden redan 1996.